En undersökning
Vi är alla underkastade system. De styr oss socialt, ekonomiskt och biologiskt. De får våra kroppar att röra sig och de är den arena där vi kan exponera våra ståndpunkter och vår moral.
Vilka system kan vi välja bort? Vilka förminskar oss och vilka ger oss balans?
I ett samarbete med Tensta Konsthall, Unga Klara och Dansens hus undersöker Alice Kollektiv för ljud & scenkonst Öyvind Fahlströms tidigare ospelade verk Det hårda och det mjuka – boord, konkret teaterstycke i två akter.
Fahlström alternativa värld formas av delvis obegripliga språk, handlingar och bevekelsegrunder. Andra lagar styr, men de har både strukturella och visuellt synliga likheter med de som råder i vårt samhälle. Det är en våldsam, sorglig och skrattretande bild av människan och hennes beteende som träder fram. Under trycket av maktens strävan efter att göra medborgarna mätbara förbrukar de varandra.
Det hårda och det mjuka skrevs 1953 av den internationellt uppmärksammade bild-, ljud och språkkonstnären Öyvind Fahlström. Pjäsen erbjuder en möjlighet att se på oss själva ur ett nytt kritiskt perspektiv och är än idag skrämmande aktuell.
Under 2010 spelade vi på Tensta Konsthall den 8 och 9 maj, Unga Klara den 12 och 14 maj och Dansens Hus i Stockholm den 27 och 28 augusti.
Tack till EMS – Elektronmusikstudion för hjälp med ljudutrustning.
Medverkande på scenen: Ivo Nilsson, Jonny Axelsson, Christian Hillborg, Kirsti Torhaug, Hans Sandqvist, Richard Turpin, Davis Stackenäs, Nathalie Ruiz, Emelie Jonsson, Elisabet Karlsson, Julia Marko-Nord (ej i bild).
Medverkande bakom scenen: Teddy Hultberg, Ivo Nilsson, Janna Holmstedt, Johan Petri, Karin Wegsjö, Alexis Benson, Filippa Hanzon, Maria Jennefelt, Malin Finlöf, Niklas Billström, Nathalie Ruiz, Tora von Platen, Anders ”Lillis” Lindholm. Ej i bild: Siri Jennefelt och Elisabeth Jansson.
Här nedan följer en utförligare text om Fahlström och verket.
1953 skrev Fahlström världens första manifest för konkret poesi, Hätila Ragulpr på Fåtskliaben, döpt efter Ugglas försök att skriva ”Hjärtliga gratulationer på födelsedagen” till Nalle Puh. Manifestet publicerades i tidsskriften Odyssé och i Expressen. Samma år skrev Fahlström det dramatiska verket Det hårda och det mjuka – boord, konkret teaterstycke i två akter – där han skapar en egen verklighet med en annan logik än den vi är vana vid. Handlingens, tidens och rummets enhet, psykologisk realism och liknande begrepp har här tappat sin betydelse. Vad Fahlström istället erbjuder oss är en möjlighet att se på oss själva ur ett nytt perspektiv. Hans alternativa värld formas av språk, handlingar och bevekelsegrunder som i vår kultur till stor del är dolda. Andra lagar styr, men de har både strukturella och visuellt synliga likheter med de som råder i vårt samhälle. Så är t.ex. personerna på scenen utrustade med kläder som ger igenkännbara sociala signaler; de har olika yrken: bagare, kypare, målare etc. Fonden är ett villaområde och personerna på scenen använder ett språk som vi i stort känner igen som vårt eget. Syntaxen är densamma men vissa ord betecknar inte det vi vant oss vid att de betecknar; de har syftningar som är dunkla för oss. Dessutom agerar inte människorna mot varandra på ett förväntat sätt. I Fahlströms värld tycks det inte finnas några tydliga gränser mellan individerna. De slår, gnuggar, och använder varandras kroppar på ett sätt som skiljer sig starkt från våra sociala konventioner. De verkar dessutom sakna historia, minne och bär inte på något förflutet som kan rullas upp. De är i nuet, fokuserade på precis det de behöver och kräver för stunden, på sina direkta behov. Subjekten kan sägas vara upplösta. Genom förskjutningar av språkets betydelse, genom att skapa spänningar mellan språk och kropp ifrågasätter Fahlström det självklara eller universella i våra kulturella och sociala system. Han synliggör konstruktionen, hur det vi tar som självklart i själva verket är överenskommelser, utan någon inneboende stabilitet.
Fahlström utmanar också våra föreställningar om dramat som form och bryter mot den traditionella dramaturgi som har sitt ursprung i Aristoteles tankar om dramat som en avbildning av verkligheten. Sannolikheten är satt ur spel och istället för en linjär, historieberättande dramatik har Fahlströms verk en cyklisk struktur där skeenden tas om, muterar, dras ut och komprimeras. Tiden har en framträdande roll men Fahlström förhåller sig fritt till den och leker med de ramar och system som vi satt upp för att bemästra den.
Det är en våldsam, sorglig och nedslående bild av människan och hennes beteende som träder fram ur Fahlströms omfångsrika text. Under trycket av samhällets strävan efter att göra människorna mätbara förbrukar de varandra.
Fahlströms text är utförlig både vad gäller den visuella beskrivningen och den musikaliska och kan betraktas som en detaljerat utarbetad performance. Fahlström var mycket förankrad i och inspirerad av den nutida musiken och han lägger stor vikt vid klangliga och rytmiska aspekter.
Öyvind Fahlströms dramatiska verk har inte i någon större utsträckning iscensatts, utan förblivit betraktade som ogenomträngliga och svårhanterliga. Vi gissar att det finns flera anledningar till detta; dels är verken i sin detaljrikedom och bildmässiga fantasi faktiskt är svåra att iscensätta; dels är det språk som Fahlströms karaktärer “talar” inte begripligt i konventionell mening utan ansluter till den konkreta poesins estetik, och dels riktar Fahlströms samhällskritiska hållning inte in sig på enskildheter, människoöden, utan är en övergripande kritik av den mänskliga civilisationen.
Att Det hårda och det mjuka – Boord har mer än femtio år på nacken gör det alltså inte mindre nyskapande, då Fahlströms vision och konstnärskap låg långt före sin tid. Just i detta verk föregriper han den moderna scenkonstens utveckling och konceptualiserar en estetik som dels ifrågasätter en rådande skådespelarhållning, dels för fram ett nytt språk och dels utmanar vad man tekniskt kan göra på en teaterscen.
