Vad ryms i upprepningen? Är upprepning endast ett sken som vid närmare undersökning rymmer förändringar som kan, om de belyses, förändra vår upplevelse av nuet? Att inom ramen för mänskliga aktiviteter tänka tanken att upprepning inte finns, förändras bilden av vissa begrepp som exempelvis utveckling och växande. Detta är ingen ny fråga eller synsätt utan kan snarare betraktas som central både inom filosofin och perceptionspsykologin. Men om nu denna fråga dras in på teatern för att undersökas, hur skulle det kunna se ut och vad finns att utvinna konstnärligt/estetiskt och erfarenhetsmässigt? Och vidare; vad får det för konsekvenser för hur den teatrala situationen och dess dramaturgiska struktur konstrueras? Detta är frågor vi vill omvandla till publikmöten och en öppen teatral situation. Men tanken är att arbetsprocessen är uppdelad i tre delar. De två första kan beskrivas som ett undersökande av material och form och med ett några mindre publikmöten. Den tredje delen består av en större och mer genomarbetad föreställning.
Den inledande utgångspunkten för arbetet är undersökning av betydelseförskjutningar genom upprepning, kopplade till gestaltningens förändring. I denna del föreställer vi oss att arbeta med textmaterial likväl som fysiskt och musikaliskt material. Då blicken under denna process är riktad mot det gestaltade uttryckets dynamik och denna dynamiks effekter i det specifika gestaltningsmomentet och inte relaterat till utvecklandet av en berättelse eller en kausal betydelse, bör den betecknas som icke-narrativ. Kvaliteten på denna teatrala situation kan då beskrivas som ett uttryck innan narrativet, som en plats för den ostrukturerade process av känslor, upplevelser och observationer som rör sig i Människan innan Berättelsen tar vid och breder ut sig i en fiktiv temporal rörelse. På detta följer att istället för att beskriva den dramaturgiska strukturen, som alltså inte bärs upp av en berättelse, som icke-narrativ snarare kan sägas vara pre-narrativ (upptakt, incitament). För projektet har denna beskrivning ingen egentlig avgörande betydelse, förutom att den bidrar till att reducera trycket från det ofta förekommande behovet av att se/förstå det gestaltades betydelse, i bemärkelsen meddelande. I den delen av arbetet kommer vi arbeta med redan befintliga och texter som vi själva skriver.
En viktig aspekt av arbetet i denna första del av projektet är att undersöka text och kroppars relation till den musik och den musikaliska struktur, som vi tänker oss använda i föreställningen., d.v.s. musik av Joseph Matthias Hauer. Det musikaliska uttryck Hauers senare musik präglas av är regelbunden metrik och förhållandevis konsonant harmonik utan större tyngdpunkt på melodik. Dess uttryck kan därför främst sägas vara en metrisk/musikalisk rörelse genom tiden (oföränderlig, chronos) där upptäckten av skillnaderna – centralt för projektets övergripande frågeställning – sker när en komposition ställs i förhållande till nästkommande. Att denna dynamik, som vi alltså kallar ” upptäckten av skillnaderna” kan uppstå beror på att den musik av Hauer som projektet planerar att använda tillhör gruppen Zwölftonspiele vilket är en stor samling kortare verk för valfribesättning. Musikens karaktär, med en tydlig rörelse genom tiden, kan därför sägas skapa en friktion, närmast en motsats, till den tillståndsdynamik som vi vill undersöka.
Joseph Matthias Hauer levde mellan 1883 och 1959. Han utvecklade, två år innan den mer namnkunnige tonsättaren Arnold Schönberg, den s.k. tolvtonstekniken. Under de sista åren av sitt liv skrev Hauer en stor mängd kompositioner (under vissa perioder en komposition varje dag) som han alltså kallade Zwölftonspiele i vilka han arbetade både med fastlagda element och variationer framtagna med slumpens hjälp. Hans intention var att befria musiken från ”idéer, program eller känslor” och istället lyfta fram dess andliga potential, förmodad dold i upprepningens små skiftningar.
Vi vill möta publik på olika sätt under projektets framväxt. Därför tänker vi göra ett antal kortare, undersökande föreställningar i lokaler som inte nödvändigtvis är ämnade för teater. Dessa spelas för en mindre publiken men filmas/dokumenteras dessutom. Dessa dokumentationer görs sedan tillgängliga på nätet (www.alicekollektiv.se) tillsammans med processdagböcker, kommentarer och stillbilder. Erfarenheterna av dessa tar vi med oss och kommer att vara grunden för den större produktion som arbetet ska leda fram till och som presenteras för publik i större teaterlokal.
Vad gäller den övergripande intentionen med projektets konstnärliga uttryck skulle man kunna säga – naturligtvis på en ren hypotetisk nivå – att det är ett försök att skapa en scenisk gestaltning som ger möjlighet till att erfara de små förskjutningarnas betydelse och på så sätt medvetandegöra att det som vi (publiken) möjligtvis ser som utveckling och förändring inte är detta. Men också det motsatta: att det till synes stillastående upprepandet rymmer en möjlighet att uppleva variation. Att säga så klingar reflektion och analys, så därför kanske det är bra att berätta att den konstnärliga ansatsen likväl syftar till en andlig upplevelse.
Om man tänker sig att det finns en estetisk och dramaturgisk undertext till arbetet skulle den kunna vara: Overcoming Philosophy. I det första kapitlet i Gilles Deleuze’s Difference and Repetition kommenterar han Kierkegaards och Nietzsches opposition mot Hegel. Denna del, likväl hela det första kapitlet i Deleuze’s bok kan man läsa som en genomarbetad estetisk kritik, inriktad mot teatern, formulerad i syfte att komma bortom filosofin och förmedlandet. (Overcoming philosophy – övervinna/överbrygga filosofin)
”Deras motstånd (kritik) mot Hegel baseras på att han inte förflyttar sig bortom den falska rörelsen – med andra ord, den abstrakta och logiska rörelsen sprungen ur förmedlandet. De vill sätta metafysiken i rörelse, göra den aktiv. De vill att den agerar, få den till omedelbar aktion. För dem är det därför inte tillräckligt att föreslå en ny representation av rörelsen; representation är redan i sig ett förmedlande (länk). Istället handlar det om att inom verket skapa en rörelse som är kapabel att påverka sinnena utanför och bortom all representation; det är frågan om att göra själva rörelsen till ett verk i sig själv, utan mellanled (överledning); om att låta direkta uttryck ersätta indirekta representationer; om att uppfinna vibrationer, rotationer, virvlanden, gravitationer, danser och språng som med en omedelbarhet berör sinnena.” (Deleuze 1994, 8)
Om vi låter upprepning bestämmas genom det abstrakta tänkandet (förmedlande) och låter det semantiska (beskrivningen) föregå det korporala , är det då inte det samma som en generalisering. Och vad är generaliseringar om inte stelt förtryckande, begränsande och omskärande. Om vi istället placerar upprepningen i kroppen, i sinnena, bortom meditationen, då blir upprepning fysisk och direkt, den blir då inte upprepning i bemärkelsen en replik (replika, kopia) utan ett åter görande och återgörande och återgörande, en röresle som rör sig (har en längtan?) mot transcendens. Upprepningen har då förflyttat sig bortom beskrivningen av ett exakt likartat ting (människa).
Kan man då säga att det som ligger framför oss är att erövra upprepningen genom görandet?
Kan man då säga att det som ligger framför oss är att upplösa upprepningen genom görandet?
Kan man då säga att det som ligger framför oss är att erövra upprepningen genom att inte tänka den (förmedlande språk) utan sätta den i verket?
Kan man då säga att det som ligger framför oss är att vrida upprepningen ur upprepandet (genom görandet – igen å igen å igen …)
Kan man då säga att det som ligger framför oss är att upplösa upprepningen genom görandet?
Kan man då säga att det som ligger framför oss är att upplösa upprepningen genom att inte förmedla?
Kan man då säga att det som ligger framför oss är att upprepa tills vi tappar balansen?
Ett citat av Gilles Deleuze som vi har stannat vid och som drivit oss framåt i samtalet
”… difference is behind everything, but behind difference there is nothing.”
